Taxen Pyret - två livmoderinflammationer och en algvattenförgiftning

Min berättelse om hur jag behandlade min hund Pyret genom hennes liv.

Här vill jag delge min berättelse, för att på ett enkelt sätt ge kunskap och insikt att det kan finnas andra alternativ, än kanske det konventionella och många gånger radikala när våra vänner mår dåligt.

Min tax Pyret som ni ser här bredvid var en mycket speciell hund, enormt glad och tillgiven och en sån som alla älskade. Hon föddes i maj 2006, det var egen uppfödning, så jag var med henne från första stund, till hennes allra sista. Hon blev 13,5 år.

Vi hann verkligen uppleva mycket tillsammans, vi reste tåg över hela Sverige och naturligtvis massor med bilresor, åkte skidor ihop, sprang och gick. Ofta lös, hon var riktigt lydig, fastän hon var tax och jaktintresserad. Eftersom jag kommer från en familj som haft kennel i många år, så var det naturligt att även ta valpar på Pyret trots att hon inte var fullt renrasig, hennes mormor var tillkommen efter en tjuvparning, men en med mycket lyckosamt resultat.

Vid Pyrets  tredje valpkull vid sex års ålder så fick jag inte ut moderkakan efter en valp. Det resulterade i att den sakta rann ur henne och hon slickade sig så mycket att hon efter några dagar fick ett slicksår på svansen. Pyret hade dessutom börjat få feber. Vi åkte till veterinären. Det här är inte bara ett slicksår, det här är inflammation i livmodern, du måste ge henne antibiotika, sa veterinären. Jag fick det utskrivet och köpte ut.

Men jag var ju inte glad åt att börja en valpkulls liv med antibiotika. Jag hade redan innan jag gick till veterinären börjat behandla hennes slicksår, nu intensifierade jag behandlingen samt kompletterade med behandling för livmoderinflammation. Jag ringde veterinären igen, berättade vad jag gjorde (veterinären visste om att jag jobbar med örter och näring, jag är helt öppen med det) och frågade hur länge jag kunde avvakta med att ge henne antibiotika, dvs hur hög feber vi kunde acceptera att Pyret fick. 39,3 svarade veterinären, sen måste du in med antibiotikan.

Jag mätte hennes temperatur flera gånger per dag. Pyret tog väl hand om sina valpar, men hon var belastad av att vara sjuk, hon hässjade och var varm. Febern steg nästa dag till 39,1, nästa gång jag mätte var den 39,3, tusan med, nu hade jag nått nivån, jag avvaktar bara lite till, tänkte jag. Nästa gång jag mätte var det 39,5. Hmmm, skulle jag in med antibiotikan nu, jag ville verkligen inte, jag visste att de örter som jag gett henne hade knappt hunnit börjat verka i sin fulla kraft, jag vågade vänta några timmar och gjorde en ny mätning. Om det åter hade stigit då skulle jag kapitulera. Lyckan var stor, när jag tog ur henne termometern och såg att det vänt, 39,3 igen. Sen fortsatte febern sjunka och Pyret återhämtade sig allt eftersom. 

Efter en knapp vecka ringde veterinären upp mig, då hade proverna på odlingen blivit klara. Veterinären ville meddela att det var en jättehög påväxt av bakterier. Jag hoppas verkligen att du har satt in antibiotikan, sa hon. Jag berättade vad jag gjort och att Pyret nu var feberfri och frisk. Veterinären tyckte det var fantastiskt, men bad mig ha henne under uppsikt och sätta in antibiotikan direkt om hon blev sämre. Pyret blev inte sämre. Vi klarade valpkullen utan antibiotika. 

Vad gjorde jag då? Slicksåret baddade jag med kollodialt silver samt färsk aloe vera. Invärtes fick hon mjölon tinktur samt probiotika. Det var allt. Mjölon är den växt som jag väljer i det här sammanhanget för den har visat sig har en god effekt mot Escherichia coli (E-coli) som brukar vara den dominerande bakterien vid livmoderinflammation. 

När Pyret är 11 år gammal drabbas hon igen, hon har feber och jämrar sig. Hon har varit dålig några dagar och jag befarar att det är något med livmodern. Det är ca två månader efter löpet, dvs då som livmoderinflammationer lättare uppstår.

Det är en tisdag i november 2017, vi åker till veterinären, den här gången fick det bli ett akutbesök på en ny klinik. Veterinären undersöker henne, palperar och märker att Pyret ömmar. CRP tas, det visar sig ligga på 51.(Ska ligga under 10) Veterinären diagnosticerar livmoderinflammation och skriver ut antibiotika. Men informerar samtidigt om att det är ett första försök med antibiotika, ofta slutar det med att de måste operera.

Jag berättar att jag är örtmedicinare och att jag tidigare behandlat livmoderinflammation lyckosamt och att jag gärna vill prova även denna gång. Veterinären avvisar mig med att det inte finns någon vetenskaplig dokumentation om örter. Jag vet att hon har fel, det finns massvis med forskning, men jag tar inte den diskussionen utan lyckas istället förhandla fram att jag kan prova mitt egna i två dagar och komma igen och ta ett nytt CRP. 

Vi åker hem och jag ger Pyret ganska så hög dos av mjölontinktur (inledningsvis kan man göra det för att snabbt få upp halterna i blodet) samtidigt som hon får samma probiotika som sist. På torsdagen två dagar efter åker vi tillbaka till veterinären. Nytt prov tas, CRP har gått ner. Det ligger nu på 21. Okey, fortsätt lite till då med vad du gör, och kom tillbaka på måndag. Jag gör så, på måndag är vi tillbaka, nytt CRP, nu är det på 8. Veterinären konstaterar att det nu inte längre finns något fog för att sätta in antibiotika, Pyret är dessutom som vanligt igen, och har inte längre ont. Veterinären som nu är en annan än den som tog emot mig och avfärdade örter blir nyfiken på vad jag egentligen gör, vilken ört jag använder mig av och undrar om de får lämna ut mitt namn till andra hundägare. Det får de naturligtvis.

Några månader senare drabbas Pyret av urinvägsinfektion, ja jag tror det var det i alla fall. Hon hade varit hängig några dagar och jämmerlig och skulle hela tiden ut och kissa. På fredag eftermiddag blir jag varse om att det måste röra sig om en urinvägsinfektion, hon kissar nämligen inne (vilket hon aldrig gör annars) och urinen är blodfärgad. Klockan är precis slagen fem på eftermiddagen och veterinären har stängt. Jag kör nu på egen hand, samma som förra gången, på måndagen är hon bättre, men inte bra, jag ringer och får en tid på onsdagen, men när onsdagen kommer är hon åter så piggelin att jag kan avboka tiden. 

Algvattenförgiftning

Pärserna ovan har varit tuffa, men det är när hon vid dryga 13 års ålder drabbas av algvattenförgiftning som är tuffast. För då tror jag inte jag kommer att klara henne längre.

Det är en av de allra varmaste dagarna sommaren 2019, termometern visar på 31 grader efter en veckas riktig värmebölja. Jag och en kompis ska äta lunch, vi väljer en strand vid Södra Bergunda sjön i Växjö. En sjö känd för sitt alg-haltiga vatten och där badförbud råder. Jag ser hur grönt vattnet är när vi kommer dit. Men jag är hungrig och medtagen av värmen och när Pyret under lunchen vill ner och dricka i vattnet så stoppar jag inte henne. Det kom jag att banna mig själv för många gånger de kommande dagarna.

På kvällen tycker jag att Pyret inte riktigt är sitt rätta jag, lite slöare än vanligt, på morgonen efter står det klart att hon inte mår som hon ska. Jag ringer veterinären och berättar att jag befarar en algvattenförgiftning. Kräks hon, frågar veterinären. Nej svarar jag, hon kräks inte. Veterinären ber mig avvakta. Nästa dag är hon riktigt dålig. Hon är rejält stel i kroppen när jag bär ner henne från sängen (jo hon sover bredvid mig, det var ett löfte jag gav henne att hon skulle få göra återstoden av hennes liv efter hennes sista livmoderinflammation då hon var så jämmerlig och orolig, och löften ska man hålla :)  Hon känns lite på gränsen till likstel när jag sätter ner henne på marken för att kissa. Jag blir riktigt orolig. Jag försöker få henne att dricka, hon har inte druckit sedan igår eftermiddag, men hon kan inte dricka, hon är apatisk. Jag inser att nu är det allvar på riktigt.

Jag får en tid hos veterinären två timmar senare, det är en akuttid och ny klinik igen. Min vanliga klinik har fullbokat. Men innan dess gör jag allt jag kan för att peppa Pyret att dricka, till slut får jag henne att dricka en del. Väl hos veterinären får hon extra support med en halv liter vätska satt under huden i nacken, för att häva värsta vätskebristen, men de är tveksamma på min teori om algvattenförgiftning, de remitterar mig till annan klinik i annan stad som har veterinär som kan göra ultraljud. (deras egna veterinär som kunde det hade semester).

Åker till den andra veterinären, när hon ser på Pyret tittar hon strängt på mig. -Det är en 13 år gammal hund, hon är jättedålig, jag tycker du ska ta bort henne, säger hon. Fortsatt utan diagnos, ultraljudet till trots. Jag förstår säger jag, men jag gör det inte här och nu. Veterinären suckar, ja åk hem då, och fatta ditt beslut och kom tillbaka. Jag lovar, säger jag, och jag kommer fatta kloka beslut.

Jag åker hem, utan diagnos, ledsen och villrådig. Men jag tror på min teori om algvattenförgiftning, trots att hon inte kräkts, jag behandlar efter den. Jag åker dessutom och köper grillad kyckling, Pyrets älsklingsrätt. Jo mina hundar äter fågelben. Vi har haft hundkennel med flera hundar i ett femtiotal år och aldrig någonsin har vi varit ute för att något har hänt. (Jag har talat med min huvudveterinär om detta, och han säger som så att om du vänjer dem vid det när de är små, så går det bra, även tillagade ben.) Det har alltid gått bra.

Och det gick bra den här gången med, om det var kycklingen eller om det var de parasitdödande örterna som jag satte in tillsammans med tillskott av vissa mineraler och vitaminer, bl.a. B-vitaminer, ja det kommer jag inte få svar på, men när jag två kvällar senare gick och la mig så tänkte jag, tänk om jag bara en enda gång till kan få se Pyret vifta på svansen igen, (det var tufft den där tanken om att jag med min ovarsamhet låtit henne dricka av vattnet), det hade varit lycka.

När jag så vaknar nästa morgon, och vänder mig om, möter jag en klar blick och en viftande svans, Då faller tårarna. I Smålandsposten några dagar senare läser jag om farorna med vattnet i Södra Bergundasjön. Symtomen som beskrivs i artikeln stämmer väl in på Pyret, här nedan ser ni artikeln. (obs vattnet som Pyret drack var dock inte alls så grönt som på bilden, men det räckte)

Vad var det då som ändade Pyrets liv? Ja förmodligen var det en mångfacettering av sk. äldresymtom, men det som slutligen avgjorde, det förstod jag först efter hennes död. Här är den historien.

Pyret blev nästan 13,5 år, det var några månader innan hon blev 13 år som hon började bli sämre på att äta, hon hade lite njursvaghet. Det hon dock alltid gärna ville äta, det var jord. Jag frågade många veterinärer om detta. Ingen kunde svara mig. Det är förmodligen något hon behöver sa de. Några menade på att det skulle vara en fix idé, medan andra trodde att hon åt det för att hon ville få hjälp med matsmältningen eller att hon ätit något otjänligt. Jag kände att den första teorin var den enda som stämde. Därför försökte jag verkligen förstå vad det var som fattades henne. Jag tog blodprov på henne och sände till tyskt laboratorium för att testa vissa mineraler och vitaminer som de inte kunde ta i Sverige, det var en del som var lite lägre, men inte gravt lägre och symtomen blev inte direkt så mkt bättre.

Det som slutligen hände Pyret var att hon fick ett epileptiskt anfall, det hade hon aldrig fått tidigare. Hon blev naturligtvis yr av det efteråt, så som man ofta blir, men hon strävade även efter det anfallet att äta jord. Dock följdes detta anfall av flera andra, på 18 timmar fick hon 10 anfall, det var över en natt och jag vakade naturligtvis för henne hela tiden. Det var en liten trasa till hund som jag tog till veterinären nästa morgon. Veterinären tog sina sedvanliga prover. Domen var antingen läggas in och få intensiv vård i en vecka eller ta bort henne. Jag hade redan förberett mig i tanken, jag valde det sistnämnda. Att lämna Pyret ifrån mig i det tillståndet kändes totalt fel. Vi hade alltid varit tillsammans, vi skulle vara det till slutet. Men innan hon fick somna in frågade jag veterinären om de tagit ett kalciumprov. Vi brukar inte ta det i den allmänna screeningen, svarade hon. Jag tänker på hennes kramper sa jag. Brist på kalcium kan ge kramper. Veterinären tog ett prov, det var superlågt. Nu visste jag det, till vad nytta, tänkte jag då.

Men det skulle jag förstå nån vecka senare. Jag stod då själv och höll ett föredrag, det handlade om vitaminer och mineraler, vad de gör i våra kroppar. Jag visade upp bilden för kalcium. -Vad betyder ”Pica”, sa en åhörare. Konstiga matbegär, svarade jag. Och i samma stund föll polletten ner som en blytyngd. Pyret åt jord pga sitt låga kalciumvärde. Kunde det vara så? Jag skyndade mig hem och letade upp blodproverna från Tyskland, det som jag tagit ett halvår tidigare. Kalcium var inte med där. Jag hade missat det!

Men det går inte känna någon bitterhet över huvud taget. Pyret lärde mig ända in i döden, jag fick det svar jag sökt så länge. Och hon gav mig så enormt mycket, med en otrolig tillgivenhet fick jag ha henne bredvid som en form av läromästarinna.

Extremt trött Pyret efter att druckit otjänligt vatten